En daggvuren gryningshimmels disiga bud
tjänar som arlaregnets segel.
Till soleld begnistrar dess mantelskrud,
och var droppe bildar en spegel.
Som länkas mot en rymd i bågad ström,
ett draperi som i bjärta kulörer sprakar.
Skänkt ifrån molnkaravaners purpurdröm,
lika mystisk som modermörkrets drakar.

Vad skedde om skapnaden blevo solid,
en bro över svindeldjupa avgrunder?
Förgrenad vid galaxens gömda lid
och stjärnhimlens brinnande lunder?
Skulle vi gå längs bågen tunn
som vattenreflexerna fogar? (mot jordens grund)
Ösa vår visdom ur sagans brunn,
försjunkna i kosmiska skogar? (i en euforisk blund)

Prålande grann
den tunna materian, genomstrålas.
I solskensljus den funnit sin själ,
i vattenrök sitt kärl.
Väsenfylld,
av vädrets makt förgylld, nyanser målas.
Diffusa konturer mitt hjärta när
och fyller ett fjärilslätt begär.

Jag välkomnar dig, sjufärgade dynasti.
Som lindrar min ångest, min inre elegi.

Prålande grann
den tunna materian, genomstrålas.
I solskensljus den funnit sin själ,
i vattenrök sitt kärl.
Väsenfylld,
av vädrets makt förgylld, nyanser målas.
Diffusa konturer mitt hjärta när
och fyller ett fjärilslätt begär.